40 år - En tillbakablick från Gunnar Wall

Ja, så fyllde alltså vår bostadsrättsförening 40, eller snarare 40 plus. Det riktiga 40-årsfirandet skulle ha varit för ett år sedan. Men det blev, som så mycket annat, uppslukat av det där elaka viruset.

Men så till sist kunde firandet bli av med tipspromenad, snittar och tårta. Mycket trevligt. Och en påminnelse om att vi genom åren i föreningen varit rätt bra på att göra roliga saker tillsammans i mer eller mindre organiserade former. Vi har spelat brännboll, värmt oss vid valborgsbrasor, ätit kräftor och surströmming. Vi har vår- och höststädat tillsammans på gårdarna. Och vi har umgåtts, planerat eller spontant.

Det där sista beror bland annat på hur det ser ut just här hos oss, särskilt under den varmare delen av året. Våra blommande gårdar är ju inte bara stråken vi passerar när vi ska till busshållplats, cykelställ, garage, tvättstuga eller soprum. De inbjuder också till att stanna upp för en pratstund med någon vi möter.

Själva arkitekturen är finurlig också på ett annat sätt. Gårdarna har inte bara fina lekytorför barnen. De är också trygg miljö där det alltid finns vuxna som kan kasta en blick ut genom köksfönstret och se att allt är som det ska.

Med andra ord: det är naturligt att känna sig hemma så fort man kommer in på gården.

För min del förstärks den där trivsamheten av den behagligt oregelbundna arkitekturen som liksom ger en känsla av Villa Villekulla fast i storformat.

En annan sak att glädjas åt är att allt det där praktiska med att bo i bostadsrätt brukar rulla på så fint genom mångas ansträngningar. Genom åren har vi haft en lång rad kapabla och hängivna människor som engagerat sig i föreningens styrelse och i andra gemensamma uppgifter.

Att föreningen är hyfsat stor med 81 hushåll – just den saken fanns med som en fråga i tipspromenaden – har bidragit till att det funnits många som kunnat ställa upp.

Själv satt jag i styrelsen för en hel del år sedan. Jag minns att det var då vi bland annat jobbade med att få till det där märkvärdiga som kallades bredband. Vilket vi till sist lyckades med.

Håhåjaja, tiden går. När vi flyttade hit 1993 hade vanligt folk inte något internet alls, inte ens såna där hopplösa telefonmodem – de där som när de väl kom tog en evighet att starta. Och så blockerade de telefonlinjen. Ni minns, den där apparaten som satt fast med en sladd i väggen.

Annat har kommit och försvunnit, som de stora parabolantennerna.

Med andra ord: tekniska förändringar, rätt stora sådana, har steg för steg förändrat livet för oss som bott här på Dirigentvägen. Men väldigt mycket har ändå varit sig likt, år från år. På ett bra sätt om någon frågar mig.

En annan sak som kännetecknar vår förening är att det är en härlig blandning av människor från olika delar av världen som bor tillsammans och trivs med det. Föreningen känns inte som segregerad – detta dystra ord - åt vare sig det ena eller andra hållet. Här bor många människor som varit svenskar i generationer tillsammans med andra människor som sökt sig hit från andra länder och världsdelar. Och det är inget konstigt med det. De problem vi läser om i tidningarna känns långt borta.

Till allt detta kommer förstås de fantastiska omgivningarna, svårslagbara jämfört med andra delar av Uppsala. Tänk bara på Gottsundagipen där människor odlar, spelar fotboll, har picknick, rastar hunden och åker skidor. Eller skogsområdena med deras otaliga små slingrande gångstigar men även tuffa cykelbanor för den som gillar sånt. Och två bad i Mälaren på lagom promenad- och cykelavstånd.

Vår familj flyttade hit hösten 1993, så vi tillhör inte de riktiga pionjärerna i föreningen. När vi flyttade in kände vi oss som riktiga nykomlingar jämfört med dem som bott här sedan 1981. Men, kände vi snabbt, välkomna nykomlingar.

Det var ett tag sen nu. Vår dotter som var två år då har blivit stor och flyttat. Men hustrun och jag är kvar och trivs. Jag minns känslan när vi första gången tittade på lägenheten. Vi såg på varann efteråt och utbrast, nästan samtidigt: Här vill vi bo!

Och på den vägen är det.